I en annan del av Tyresö

Att min sambo är en riktig jäkla hypokondriker har jag vetat i snart två år.
Och att han kan alla symptom och orsaker
bakom varenda sjukdom är jäkligt tjatigt.

Det positiva är dock att jag själv framstår som mentalt frisk.

Tidigare ikväll utspelade sig följande scenario:

Jag å Fredde sitter i varsin del av vår soffa.
Mini sover.
Mega studsar ut sista energin innan läggdags emellan oss.
2,5 timmar tidigare käkade vi pyttipanna till middag,
jag åt i vanlig ordning som en fullvuxen karl.
Min mage börjar knorra.
Förbryllad över detta säger jag: "Jag tror fan att jag har mask i magen."
(Jag har nämligen läst nånstans att man bara äter å äter utan att känna mättnadskänsla)
"Får jag se på din mage da" säger Fredde.
Jag drar tveksamt upp tröjan å han fortsätter: "Binnikemask är en lång mask som ligger i tarmarna och äter upp det man äter. Den kan bli flera meter lång. Man kan dra upp den ur munnen!"
Skabbigt är min första tanke.
Sen får jag mig en bild av en orm med stor huggtandsmun som åker runt i min mage
å äter det den hittar.

Då har jag plötsligen inte mask i magen längre.



Jävla Fredde.
Han ska alltid pajja allt för mig.