Herregud hur hinner folk med livet när dom arbetar?

Hur gör ni?!

Jag är helt slut när ungarna somnar, sitter å väntar av tiden till 22 då jag ska sova.
Å så upp 6:00 för att återigen sätta igång ekorrhjulet.

Jag är  så jäkla bitter.

- Återkommer inom kort så snart jag fått tag på nåt uppåt-tjack!

Vid varje milstolpe i mitt liv får jag för mig att göra om nåt.
- Helst allt.
Vet inte riktigt vad det beror på riktigt,
psykologen skulle kanske peka på mitt kontrollbehov.
Att jag gärna vill tro att jag rår på alla förändringar i mitt liv själv, att det jag som bestämmer.

Men jag kan ju inte bestämma exakta händelseförlopp,
därför ger jag mig på döda ting.
Kanske.



Hur som haver, nu ska allt vill bli beige-brunt. Å alla mina grälla fondväggar ska få
vitlaserad liggande panel på sig.

Så får vi se hur länge det får sitta...
Väggarna har redan hunnit vara rosa, svarta, beige och vita...
Å just det, jag har bott här i 3,5 år!

När jag påbörjade min utbildning i augusti förra året räknade jag med att bli
snuskigt rik på kunskap, erfarenhet och allmänt onödig information.
Jag hade inte alls räknat med att jag skulle bli så rik på kärlek!

Sitter med en tår i ögat å tänker tillbaka på Företagsekonomi A,
hur vi satt nykära och fnissa.
Kommer ihåg när vi skvallrade på Programhanteringen.
Minns hur vi snacka snusk å sex på Rättskunskapen.
- Men jag minns inget från lektionerna!

Det är så det är att vara nykär.
Nu har vi dock spenderat åtta månader tillsammans och det känns som en livstid.
- I positiv bemärkelse.
Vi har våra egenheter som skiljer oss åt.
Hon har en svår crush på vår lönelärare, jag har en på en klasskamrat.
Hon tar första bästa chans att dra hem, jag stannar gladeligen kvar.

Men när det gniper ställer hon tamefan alltid upp!

Som idag till exempel;
På väg till plugget idag skulle jag släppa av ett krasslig mini-Monster hos Fredde,
och sedan ha löner vid 9.
Hon smsar tidigt och säger att hon är magsjuk.
Men erbjuder, nej; beordrar mig att ta hennes bil!
- Hur fint är inte det??

Det finns en himla massa positiva saker med att leva ensam.
Listan kan göras lång, det ska inte stickas under stol med.
Men det finns några få saker som är mindre bra.

Snudd på värdo.

Å det är att det inte finns nån som rycker en i stortån
när man däckat brevid Monstrena vid 19:30.

Utan att man själv vaknar med ett ryck av att tvn gör ifrån sig
suspekta ljud och lägenheten lyser runt 1-blecket.
Å när kroppen sedan får för sig att dom där fem timmarna
med god natt sömn räcker fint klockan 1:45, gör inte saken bättre.

Det är i dom stunderna som jag förvandlas till en 47 årig bitter kärring.
- Å ser ut såhär.

Om några dagar kommer jag bli faster!
Min lillebror och hans Sara ska förgylla familjen med ytterligare en grabb.

Så det blir en del tjockismage-krämpor-bebis-snack.
Såklart.

Å vi snackade om känslan efter själva uttryckningen.
- Hur jäkla SMAL man känner sig!
Man ser återigen sina fötter, får plats i gravidjeansen igen.
Magen är typ i princip nästan platt!

Så hittade jag den här bilden.
Första promenaden hemmavid efter vi kommit hem från BB.
Magen å bebisen är väl en sisådär 6 dagar gamla.
Jag kommer ihåg hur slank jag kände mig när jag sakta gled fram
i Albys strövarområde med spermatrucken.

Jäklar!
Jag kommer så väl ihåg känslan,
som om den vore igår!



Så smal känner jag mig inte ens nu liksom!

För en månad sen ungefär sitter jag å avnjuter en förträffligt trevlig
restauranglunch med min pappa.
I vanlig ordning sitter jag exalterad i ett samtalsämne,
håller låda skulle man kunna kalla det.

Pappa nickar å hummar på väl utvalda ställen.
I vanlig ordning.

Men så plötsligt säger han: "Dina ögonbryn är ojämna!"

Jag ba: "VA?!"
Dels för att jag tycker att mina ögonbryn är fulländade,
men mest för att han avbryter mig.
- Med ett sånt ovidkommande påhopp?!

Så nu kan jag inte se mig själv i spegeln utan att tänka på hur mina ögonbryn ser ut!!



HUR jag än gör på morgonen nu för tiden får jag inte till dom längre.

Jääävla farsan...

Ni vet den där klyschan alla använder; "Ensam är stark"

- Det måste ha varit en dum jävel som myntade det uttrycket.
För jag känner mig inte stark för fem-jävla-öre.

Jag känner mig så jävla ensam å värdelös som en människa kan känna sig.
Kan inte för mitt liv förstå hur mitt liv någonsin mer ska bli rosenskimrande fantastiskt igen.

Fredde flytttade i helgen, tog med sig allt han äger å vinkade glatt adjö.
- Vände sig inte ens om en enda gång.

Kvar stod jag med darrande underläpp.

För andra gången i mitt liv känns det som att jag gjorde mitt livs största misstag.

Förhoppningsvis försvinner känslan.

Amen tja liksom, hade jag en blogg??

De senaste...tio dagarna har varit så jävla tunga!
Lätt Topp 3 bland dom värsta i mitt liv.
Bara psyket och förlossningsdepression toppar det.



Det hele började torsdagen i förrförra veckan,
dagis ringer å säger att Dexter ba gråter å har feber.
Jag hoppar på första bästa buss å räddar honom.
Under kvällen får han högre å högre feber å hans irritation stiger med tempen...
Fredagen flyter på, grinig å febrig. Han lägger sin första pizza.
- Inget konstigt med det, det är sånt han gör lite då och då.
Lördag kommer näst, ungen vägrar äta. Jag har överseende.
Under dagen lägger han pizza 2 och 3. Börjar tycka att det verkar lite underligt.

Natten till söndag ba eskalerar det! Ungen spyr kaskader över hela sängen.
Jag skedmatar vätskeersättning som knappt hinner vända i magen på den lille kraken.
Det blir till slut söndag.
Kräket lugnar ner sig, är bara en himla massa diarreblöjor istället.
Skedmatandet upphör dock inte, dygnet runt, var 5:e minut serverar vi 5 ml semper vätskeersättning med äppelsmak...
På natten sprutar det ur båda hållen, blöjorna håller inte ens tätt längre.

Inte mammas ögon heller. Jag grinar som en baby ikapp med min baby...

På måndagen inser vi att det här är mer än vi klarar av och åker till Sachsska.
Väl där sköter sig bebin exemplariskt, behåller hela glaset vätskeersättning vi serverar.
Doktorn tycker dessutom att han verkar pigg.
- Även fast vi förklarar att det här är läskigt lugnt på en kille som vi misstänker har ADHD...
Blir hemskickade med order att fortsätta vätskemata.

Det första bebin gör efter att ha hoppat in i bilen är att lägga en pizza...

Natten till tisdag är outhärdlig. Bebin skriker konstant.
Enda gången han tystnar är när han får sina 5 ml vätska.

Tisdag morgon åker vi in till sjukan igen, fast beslutna den här gången.
Framme där tas en nakenvikt, samma som dagen innan; på ett dygn har stackarn loosat 600 gram!!
Han är mörk runt ögonen och dom är alldeles insjunkna.

Doktorn fattar beslutet att lägga in honom omgående med dropp.
Det fanns dock inte tid att lägga en bedövningskräm i armvecket till infarten,
utan 4 fullvuxna personer fick brotta ner bebin på britsen och hålla fast honom tills nålen var i.

Det var så hemskt. Så jävla hemskt, jag har fortfarande dåligt samvete över hur hemsk jag var!
Han var så ledsen och rädd och arg! Å jag grät å sa förlåt, men inte fan brydde han sig om det.
Just precis just då var jag hans största fiende.

Sen åkte vi upp till avdelningen. Klockan var då 12 och vi påbörjade första droppåsen.
Resten av dagen gick så jäkla långsamt. Bebin grät och skrek. Jag ringde på doktorn å grät.
Bönade å bad om att söva ner honom eller nåt, det här är inte schysst mot honom.
"Det blir bättre snart" sa han å gick.
- Lätt för honom att säga..

En underbar sköterska försökte dock underlätta för oss, å föreslog distraktioner.
Lånade ut bärbar DVD med filmer, leksaker, böcker.
INGET funkade, bebin var tröstlös.
-Tills hon kom med en schleten brio sitty från -92.



I den var bebin snudd på knäpptyst.
Så jag gick å gick å gick.
Det finns inte en korridor på SÖS som jag inte vandrat i!

Vid middagstid väljer Dexters pappa att åka hem,
han känner sig sliten och gör inte mycket nytta...
Min lillasyster kommer å byter av.
Då har dock Bebin lugnat ner sig och hon ledigas å får åka hem framåt 21.
Varpå jag tokdäckar.
Sover en halvtimme i stöten hela natten då bebin sover oroligt.
(fullt förståeligt)
Han väcks oxå mitt i natten för att ta blodprov, lilla bebin...
Allt som allt togs det 7 stick i fingrarna för att kolla hans natriumvärde.



När vi vaknar på onsdagen får vi det glada beskedet att det nu är fritt fram att
äta och dricka nåt valfritt!
Tjohooo! sa jag, yeah yeah... sa bebin.
Två glas blandsaft slank ner.
Ingen välling.
Ingen macka.
Ingen yoghurt.
Inget.



Vid 9 dyker mina änglar upp!
- Lillasyster med tillhörande pojkvän.
Utvilade och tankade med ett lass tålamod kommer dom å leker med bebin.
Jag fick chans att ligga raklång på sängen å gråta några stilla tårar i min ensamhet.
Bitterljuvt!

Mitt på dagen dyker läkaren upp för att snacka lite, å först då förklarar han allvaret.
Man kan nämligen vara uttorkad, och det är inte bra.
Men när man varit uttorkad en stund finns det en risk att salthalterna i kroppen rubbas
och det är förenat med livsfara, va.
För en sån här liten människa innebär 165 i natriumvärde att man hamnar på intensiven.
- Dexan hade 163 nere på akuten dagen innan.
Först då förstod jag varför det inte fanns tid att vänta på bedövningskrämen i armvecket.

Jag är dock tacksam att jag fick veta det i efterhand,
för den ångesten som sköljde över mig då skulle jag inte kunnat hantera dagen innan.

Nu såhär en vecka efter sjukhusvistelsen är han tillbaka i sina gamla gängor,
nått kilo lättare. Men ungefär lika...energisk!



Usch.
Det här önskar jag inte ens min värsta fiende!

Idag var det VAB-dag i en annan del av Tyresö.
Mini har feber och är precis så ynklig som en varelse med snorre blir med lite feber...
Till råga på allt har han en alldeles för stor t-shirt å en frilla som till och med skulle få
Torsten Flinck att se vårdad ut.
- Och en blåklocka från brottningsmatchen med pinnen förra helgen...

Därför har jag kallat in det tunga artilleriet; Mega-Monstret!
Det är fredag och han levereras av sin far klockan 9.
Klockan har aldrig gått så sakta som då.



Men så dyker han upp, med besked dessutom!
Hoppar i sin obligatoriska onepiece, värmer upp å kör sen en show utan dess like.
Vi snackar moonwalk, magic fingers, mänskliga pyramider och lite där till.
- Killen har legat i hårdträning sin frånvarande vecka.
Han gör ingen besviken om man säger så.





Allra minst Mini, hans dystra uppsyn är plötsligt utbytt mot skratt, applåder och glädjetjut!
Första parkett sitter han på oxå.
Den lilla detaljen har vi visst tummat på dagen till ära...



Som avslutning blir det lite klassisk mimning med tillhörande glasruta.
- Den går helt enkelt inte att misslyckas med.
Mini utrstrålar vördnad och beundran.
Hela hans dag är gjord!

Och jag får lite lugn och ro i en timme tills det är dags för nästa föreställning.

För den som undrar hur mitt nöjesliv ser ut får en hint här:



Denna fredag spenderades med att få tokspö, inte bara en gång utan TVÅ(!!)
I Star Wars finns-i-sjön.
Till att börja med är jag kass på figurernas olika namn,
så jag skänker bort dom vitt å brett och Monstret mitt emot säger ingenting såklart.
Han sitter där å håller masken som ett jäkla pokerproffs.

Imorn är det jag som väljer helgnöje.
Får se vad han säger när jag utmanar honom i Texas hold em!
- HA!